Måste hem. Dag 40

Jag vet att jag borde vara glad och tacksam över att få vara här och glad och tacksam över att det har gått så här långt och ja, det är jag. Oändligt glad och tacksam över att det har gått så här långt men situationen börjar gå ut över mitt tålamod. Ordentligt och jag börjar bli riktigt sur och arg. Jag vill hem. Jag vill hem jag vill hem. Kan snart inte tänka på någonting annat. Det är inte sunt att ligga så här. Instängd. Isolerad. Dag ut och dag in. Det börjar märka mig och så fort jag kommer tillbaka till Tønsberg hoppas jag de släpper ut mig. Hem. Till. Mitt. Jag känner mig inspärrad och vill ut. Nu. Det är ingen glädje här. Jag har ingen glädje runt mig. Omkring mig. Det är dystert och jag är trött på potatis och kokta grönsaker. 70-talistmaten från den smaklöksbefriade kocken. Jag bara måste ut och hem innan jag blir tokig.

27+0 min mammas födelsedag. Dag 40.

I dag är det 27+0 och det är ju bara helt fantastiskt. Om det nu, hoppas inte, skulle dra igång snart och ungen skulle vilja ut så är chanserna goda, läs goda, goda, goda för att allt ska gå bra. Goda. Det är ju alldeles fantastiskt. Det här betyder, att jag ska bli mamma till en människa, till en människovalp och inte bara en hund. Äntligen. Ä n t l i g e n,  Som vi längtat, kämpat, gråtit och tänkt, nu glömmer vi det som hänt, nu går vi vidare. Huvudet högt. Lika värde.

Så idag är en stor seger. En stor dag. En uppförsbacke är rundad och det är min fantastiska mammas födelsedag.

Allt det här firas med dagens låt. Så himla bra.

Sinneslugn. Dag 35

I dag är det torsdag och regnet öser ner utanför de persiennbeklädda fönstren. Besöken har avlöst varandra här i rum 4056 och så glad och lätt som jag känner mig nu har jag inte gjort på länge. Mamma och pappa, David och Maria. Allt jag behövde. Maria. Så gott med besök från dig vännen. Kommer jag aldrig, aldrig, aldrig att glömma att du gjorde för mig och så gott med god vänskap och massor med prat om allt. Och ingenting.

Jag försöker ladda över bild från telefonen men det går dåligt så jag väntar med det och lägger upp en favorit i repris som passar denna gråmulna, svala och så sinnesbehagliga dag perfekt. Har nog inte känt mig så lugn som i dag, på länge.

55 dagar. Dag 32

Enligt den felberäknade mallen skulle det i dag vara 100 dagar kvar. Alltså nedräkning men den var ju fel. Hela tre dagar fel och det betyder att i det dag är 97 dagar kvar. Tre dagar nedbrunna på hundradagarsgraviditetsljuset. Och. Minus sex veckor som jag alltid tar, 42 dagar, så blir det endast, jag säger endast för det är överkomligt, ska vara överkomligt, 55 dagar kvar. 55 dagar på det alternativa graviditetsljuset. Mitt ljus. Och för mig en liten glutta solljus i slutet, vid änden av den känslofyllda, glädjesprudlande och orosfyllda uppförsbacken.

Trädgården. Dag 32

Text kommer senare.

Shoppinglista till mamma. Dag 32

Lite bökigt det här att jag växer, sommar går över i höst, det blir kallare, jag kan inte handla kläder till mig själv och jag glömmer vad som finns hemma så inte det lättaste att guida David genom garderob och byrå.

Jag vill heller inte ligga här och se ut som ett mähä i joggingbyxor hela dagarna, nej jag är för fåfäng för det, inte heller i jeans för det, ja ingen förklaring behövs och inga mammakläder, känns konstigt och inte min grej.

Så jag har kjol och T-shirt. Pennkjolar i alla färger och varianter. Svart, lila, blårandig, vitrandig och rödochblå-randig och till det T-shirtar i diverse färger men nu när augustiluften kommer med sin krisp, de oändliga uppförsbacke-veckorna faktiskt går framåt och de nu gröna trädkronorna snart kommer att visa sig från sin bästa sida behöver jag lite mer och kan nu när mamma och pappa är här be dem om att se till att deras förstfödda dotter, någorlunda behåller stilen, även i en sjukhussäng. Inte för att jag inte kan be David men jag skulle vara 98 kraftfulla procent skeptisk. Inte för att han inte kan. Nej men han skulle hasta igenom butiken för att det är så tråkigt, så skulle han bli osäker men inte fråga expediten utan hellre chansa och tänka att jaja, den duger och resultatet skulle därmed inte bli det önskade.

Så här är en liten lista. Till mamma. Iallafall lite inspiration. Enkelt och lättmatchat. Viktigt nu när allt är begränsat, bekvämt och årsskiftetåligt. Och strumpbyxor, flera par för fötterna börjar bli kalla och fönstret tänker jag inte stänga. Nej. Augustiluften måste ner i mina lungor. Det, efter besök är min bästa medicin.

Prince. Dag 32

Prince spelade i Stockholm i går och det hade jag, nästan gett min högra hand, kanske hellre den vänstra, blir väldigt krångligt annars, för att se. Så vad passar väl bättre än den f a n t a s t i s k a Kiss som dagens låt? J

The dog is home. Dag 31

Vill klippa mig. Desperat. Dag 31

Nej nu började det regna, ösregn med åska. Och mamma och pappas om skulle åka upp till Holmenkollen, grilla och gå ner till stranden vid campingen. Får grilla under tak och hoppas på att det klarnar mot kvällen och jag kan inte sluta drömma om att gå till frisören och klippa av mig mitt för tillfället e x t r e m t  f u l a  hår. Det är verkligen s k a n d a l f u l t  just nu med gråa, ljusbruna, mörkbruna och rödbruna nyanser och till den bleka, något, ganska så mycket slappa inte bara fetpåmagen-kroppen efter allt tröstätande här på sjukan blir det snäppet ännu fulare. Så jag hittade iallafall den här bilden. Kanske skulle jag klippa så igen? Ja det tror jag. Får luggen och blir av med allt slitet. Två flugor i en smäll det. Så bra.

Världens bästa föräldrar. Dag 31

Jag har världens bästa föräldrar.

I går kom de upp, med böcker och tidningar, krämer och nyköpta T-shirtar, chips och godis till Oslo för att besöka mig. Från Skövde via Lysekil för att plocka upp Puggisen och ge till David som mötte upp utanför sjukhuset och i dag, söndag, kom de hit igen med filtar,  picknickkorg med prat om världsiga och ovärldsliga ting och och fy fasiken vad gott. Jag är som en ny människa.

Två timmar med solens värmande strålar på min numer alldeles sommarbleka hy, kan misstas för en emo, usch, kaffemuggen vid sidan och med en liten radio vid örat. Det är den bästa dagen på en månad. Överlägset, inberäknat tiden som vilandes hemma. Aldrig har jag uppskattat solen, luften och värmen så mycket. Hoppas på fint väder i morgon med så vi kan göra om det. Och på tisdag. Och onsdag.

David har tömt ena landet hemma på onäringsrik, vet att det inte heter så men kreativitet förnöjer, jord och köpt ny näringsrik jord på plantagen och satt dit Rosmarin, Persilja, Gräslök och Oregano och jag önskar bara att Hangouts kunde överföra dofter lika bra som bilder. Då hade dagen varit fulländad.

Status. Dag 31

I dag är det dag 31. En månad och det har blivit augusti. Min månad. Jag ligger här i sängen, det är söndag med en isblå himmel utanför fönstren och jag väntar på mamma och pappa som snart är här.

Maria! Dag 29.

Maria har bokat flyg hit från Kristiansund för att hälsa på mig! Det är inte klokt, f l y g från Kristiansund
t i l l  m i g i Oslo. Jag blir så överväldigande glad och jag har de bästa av vänner!

Välkommen hit Maria det ska bli så otroligt gott att se ditt ansikte att jag kan inte med ord beskriva. Som jag längtar!

Mitt fyrbenta skrälle och jag. Dag 29

Vilka snyggingar va och i morgon får jag träffa honom. Min gobit. Mamma och pappa kommer upp till Oslo ett par dagar för att hänga hos mig och på vägen stannar de och plockar upp det fyrbenta skrället i Lysekil. Jippie! Så ut körs jag för lite k v a l i t e t s t i d. Ä n t l i g e n då all annan tid är inget annat än kvantitetstid just nu. Längtar efter en blöt, sliskig hundpuss från en galning. Längtar mycket. Längtar massor och det ska bli så gott att få se mamma och pappa också. Trygga ansikten och kanske jag kan få känna mig lite normal.

Dagens låt. Dag 29

Den här låten har jag älskat så länge jag kan minnas.

Den allra bästa medicinen. Dag 28

Men den största glädjen och tankesorteraren är ändå den här hunden. Min älskade, goa, alldeles egna lillfis.

Tankar. Dag 28

Röda ögon, svullna kinder och saltvattensvåt T-shirt. Ett samtal med David över telefonen och jag försöker rycka upp mig, samla mina andetag och se i färg igen. Han säger, du gör ju det här för vår dotter, all tid är värdefull, varje dag och varje timme även om det känns värdelöst, jävligt och orättvist.

Först blir jag arg och tänker, tror du inte att jag fattar det? Tror du inte att jag vet det? Idiot. Men samtidigt, förstår jag verkligen? Förstår jag varför jag gör det här? Och nej jag tror inte jag gör det. Oftast inte. Ibland kanske det glimtar till, någon eller några sekunder då jag kan få en varm, pirrig känsla i kroppen som varm bomull och ljudvågor. De sekundrarna förstår jag, det växer ett liv i mig men nej, största delen av all tid har jag egentligen inte förstått.

Jag sliter mellan tanken av att jag måste tvinga mig, jag måste ju förstå. Men så kommer tanke nummer två. Vem kan egentligen veta vad det innebär och föreställa sig den kärlek som väntar?

Jag inbillar mig att det är overkligt för de allra flesta men jag inser också att jag i min situation skulle gynnas av att förstå bättre. Att det skulle stärka kämparglöden och ta bort många av de dystra tankarna. Att jag skulle vila lugnare i tanken om att det är för mitt barn jag ligger här. Men det känns så overkligt. Så overkligt och jag vågar inte knyta an till den tanken helt. Jag ser storheten i det och det skrämmer mig. För. Så mycket vi har att förlora. Om det inte går bra. Jag vågar inte bli säker så jag tar på mig skyddsväst och hjälm för att stå emot, tänker att fallhöjden är mindre så men så länge jag inte är säker, tillåter mig se med ett leende på framtiden känner jag heller ingen egentlig mening med att ligga här och stirra i taket mer än att jag blir ledsen, känner mig värdelös och utanför allt och alla. Utanför hela samhället. Som om jag satt i fängelse.

Det här blir mitt fängelse som jag också är med och skapar, för jag ser inte belöningen men jag tror, att ju längre tid det får gå, ju fler sekunder, timmar, dagar och veckor, utan att det händer något, ju mer kan jag slappna av i tanken om att det kommer att gå bra och ju lättare för mig blir det att ligga här. Då är fokus på någon annan och inte på mig. Det tar bort min egoism. Det tar bort mitt fängelse från mig. Det skapar en mening och ett skäl.

Så jag kanske måste jobba mer på det. Att bli säker. Att förstå att min dotter ligger i min mage.

Min dotter ligger i min mage.

Min dotter ligger i min mage.

Det blir mycket skriv om mig och min mage men jag vet inget annat sätt att hjälpa mig själv att förstå. Att skala bort rädslan och se bortom alla sår och brännmärken från det som tidigare varit. Så mycket tankar samlas inom de här aprikosfärgade väggarna och mitt sätt att sortera är genom bloggen. Så mina röriga tankar hamnar här. Genom bokstäver. Skrivna.

Jag tror att det hjälper mig.

Varning. Dag 28

Försökte ligga lite snett över på rygg för att avlasta sidan, blir ganska jobbigt efter fyra dygn att bara ligga på höger respektive vänster sida och det började dra i magen efter några minuter. Fan säger jag jag blir så jävla trött. Det är inte klokt det här och jag blir så jävla förbannad. Hur är det möjligt? Hur kan det vara så här orättvist?

Dagarna då inget känns bra och jag riktigt känner hur ögonen tränger allt djupare in i sina hålor. Ute skiner solen från en klarblå himmel och jag blir så ledsen när jag tänker på att alla sitter där ute med sitt kaffe, barfota i solen, kanske med doft av hav i närheten. Hur de sitter där på café, hur de klipper gräset, pratar med andra människor som inte är barnmorskestudenter, hur de klär sig i färgglada kläder och ler. De ler folket på utsidan och här finns inga leenden kvar. Idag.

I försök till uppmuntran ser jag på bilder av söta djur men jag blir arg av det med tillslut. Känns så förbannat jävla orättvist att jag ska ligga här mellan fyra fula slitna aprikosfärgade väggar från nittiotalet och försöka muntra upp mig själv. Hela tiden. Försök att vara positiv. Tänk framåt. Varje dag är värdefull. Men kan jag få ett kvitto på det då? Jag behöver ett kvitto på att det kommer att gå bra för jag orkar snart inte längre. Jag orkar inte ligga här och leta i min snart alldeles förmultnade hjärna efter positiva tankar.

Det är dagen från helvetet och allt jag kan tänka på är att här ligger jag, en del av statistiken, en promille, när alla andra är där ute. Tillsammans. Med sina bländvita leenden till sin gyllenbruna hy.

Jag är blå, varje sekund är en timme och jag har snart inga tårar kvar.

Uppdatering kofta. Dag 28

Koftan hade inte kommit in i butik än. Gör det i augusti/september och då i grå, svart och petrolblå. Så det blir att vänta lite till och det blir en petrolblå istället för en vinröd. Går bra det med.

Fyraveckorspresenten. Dag 28

Torsdag. 25+ 2 och bara några långa men förhoppningsvis händelserika dagar fram till 26. Och då, ja då har vi ju praktiskt taget rundat kröken den första jobbiga uppförsbacken. Backen upp till 27+0. Vi ser rundningen längst upp nu och det känns så jäkla bra. Äntligen.

Ute skiner solen från en klarblå himmel och jag har de stora persiennerna nere men vinklade så att himlen och trädtopparna syns igenom. Jag ser de klara färgerna och det räcker med det. Behöver inte se så mycket mer och dessutom blir det så varmt här inne att jag tömmer tre enliterskannor med vatten rakt av. Onödigt.

I går hade jag besök av Karianne som satt sig i bilen tillsammans med två liter jordgubbar och en cider, som jag förövrigt bara ville rapa och fisa av. Var är de rosa gravidmolnen alla pratar om? Inte är de här iallafall och inte kommer de av kolsyra. Går möjligtvis åt lite ljusa pasteller i brunt och grönt när jag känner sparkar men annars så lyser de med sin frånvaro. Hur som helst, Karianne, ja hon satte sig i bilen och körde 10 mil, tur, i ösregn för att besöka mig här. Så himla gulligt och det lättade min annars så tunga dag i alla fall några grader på tycker-så-vansinnigt-synd-om-mig-själv-termometern. Tack Karianne.

Efter besök och ett långt telefonsamtal med Johanna klarade jag mig sen genom resten av dagen. Jaja. Vem har sagt annat att det skulle vara en bergochdahlbana det här? Känns ibland bara lite onödigt att det är jag som hamnar i den där bergochdahlbanan hela tiden. Kan inte Hen ta och variera sig lite? Ta någon annan som omväxling? Positivt. Tålamodet är gott beprövat och det ska nog många spyor, sömnlösa nätter, utvälta socker och syltpaket på golvet innan tålamodet tryter igen.

Så i dag. Hur är det i dag då? Jo det är bättre. Lite bättre trots att bitterheten över att vara av könet kvinna och därmed utvald så är det ändå lite bättre. Pyttelite bättre. För. Jag har kommit på bästa sättet att trösta sig själv. Shoppa. Så jag shoppar. Två LP-skivor. Melody Gardot och Miles Davis och förhoppningsvis en kofta. En superfin Acnekofta. Ja. Är. Jag. Faktiskt. Värd. Marlin ska hänga undan på Neoz och förhoppningsvis ta med hit. Om inte så önskar jag att du gör det för mig David. Köper den utan att klaga på priset. Det är min en-månad-i-horisontlläge-present till mig själv. En så fin present. Det är den blå koftan fast i vinröd. Den kommer jag att bo i i vinter.

En sak till. Det går faktiskt i fina färger när jag ser mig i spegeln. I profil. Då kommer de finaste färgade molnen fram för jag har nog aldrig tyckt att jag är så fin som nu. Trots gråa hår, blek hy och påsar under ögonen. Även om allt annat är blekt, beige, blått och grått skimrar magen i orange, gult och rött. För det är bara att inse. De r o s a molnen kommer aldrig att drabba mig. Inte mina finfärger.