I mitt huvud, två dagar kvar. Dag, 4 dagar kvar.

I dag, torsdag har jag Lars Winnerbäckmarathon här på rum 4048. Bara två dagar kvar nu. Så som jag ser det. I dag och i morgon. Helgen, ja helgen den tänker jag tillbringa hemma med David, dammtrasan och en kopp kaffe på dagarna och nätterna, ja de räknas inte. Helgen räknas inte. Jag har fått lov att resa hem mellan ctg morgon och kväll om allt ser fint ut och det kommer det att göra för jag ska inte dra på mig någon infektion nu, nej inte när vi är så här nära och bloggen, ja de 132 dagarna på soffan minus sex veckor det blir nu på måndag det. Mitt mål har hela tiden varit september ut och 132 dagar minus sex veckor och jag, vi, som det ser ut nu, klarade det.

Vattnet gick alltså, plötsligt en dag eller en natt för ett par veckor sen utan att jag egentligen förstod vad det var som hände men efter undersökning här så konstaterades alltså det och nu har jag bara väntat, i två veckor, på att allt ska vara fint och det har det så planen är att på måndag, då startas förlossningen. Inte klokt och jag förstår inte helt att det är mig jag skriver om. Kanske lika bra det. Fokuserar istället på här och nu så får jag, när dagen och tiden kommer ge mig hän till kroppens signaler och barnmorskornas erfarenhet och riktmärken, vägledningar. Jag vet ändå inte hur det blir. Hur det kommer att vara. Men Johanna sa, andas med magen och Lisa sa, smärtan, den är inte farlig, det är ingen smärta att vara rädd för. Det är den mest naturliga smärta så fly inte. Det är inte farligt. Det är ord jag bär med mig.

Utanför fönstret bygger de ett nytt parkeringshus till alla som jobbar här på kullen och alla som ska besöka sin familjemedlem eller vän. De, männen neonfärger med plasthjälpmar på huvudet, har blivit som min egna lilla teaterpjäs precis i mitt tempo. För det går inte fort men sakta och säkert placeras en betongklump ut med hjälp av mastodontkranen som lyfter upp fyra våningar över backen och det passar mitt tempo här inne och ett stort jädra megasputerplus i den förgyllda guldkanten är att jag kan gå, jag kan gå ganska mycket utan att det spänner och drar i magen och att den blir hård, solid som ett bowlingklot så jag har varit ute och gått, hälsat på kollegor på studiedagen, lunchat tillsammans och spatserat runt med David på eftermiddagarna. Och det är härligt. Att vara kvinna över sin kropp igen, att om inte helt så iallafall delvis känna igen den. Ha kontakt med den. Kunna manövrera den utan meter och sekundbegränsningar. Det var på tiden. För att uttrycka det milt. Väldigt milt.

Så nu mina vänner och kanske mest mig själv, börjar vi närma oss slutet på den här ohyggligt jobbiga, fasansfulla, förtärande men ändå erfarenhetsfyllda och berikande perioden av mitt liv för att snart äntra nästa och den, ja den vågar jag inte spekulera i hur det kommer att bli och är det något jag lärt mig av allt det här så är det att ta dagen som den kommer och om man önskar och kan, njuta av nuet och av det vi har.

Puss Ida för dina fina ord. Jag älskar dig så mycket och saknar dig!

Galet fakta. Dag 9 dagar kvar.

Det har varit den varmaste sommaren på många år och jag har inte ätit en enda mjukglass under den här soffliggartiden. Jag som älskar mjukglass. Älskar. Jag borde ha ätit tjugo, minst, vid det här laget. Det blir dubbelt upp nästa sommar då. Det med.

Allting. Dag 9 dagar kvar.

Lördag. Strålande fint höstväder utanför fönstren. Solen från en höstklar himmel och luften ser krispig ut och här ligger jag. Tungt i dag. Varje timme känns som en dag och varje dag känns som en vecka. Men sysselsätt dig få jag höra. Lyssna på radio eller läs. Se på tv. Om energin inte finns kvar då? Om det ständiga letandet efter optimism och sysselsättning tunnats ut efter tre månader, vad gör jag då? När jag inte har någon depå där inne längre med reservenergi att hämta. Lagret fylls allt för sälla på.

I dag är en tung dag. Här sitter jag på sängkanten med fingrar tjocka som korvar, avskavt nagellack som en tonåring, fötter som elefanter och hår som en pundare, ovårdat och fult. Min muskler är borta, förtvinade, försvunna och har istället ersatts av något löst. När jag vänder på mig känner jag hur jag läcker och det äcklar mig. Jag vill inte. Jag är rädd och jag känner mig jobbig. För vem orkar lyssna. På det ständiga ältet om hur jobbigt det är. Vill man inte hellre höra hur bra det går. Vill man inte hellre höra om de positiva tankarna och vill man inte hellre att jag ska vara som jag brukar. Jag vill det iallafall. För nu är jag trött. På mig, på min situation och på mina tunga tankar. Nio dagar kvar säger David, av tusen dagar. Tänk på det. Så lite kvar. Du borde vara glad istället. Glad och stolt och jag kan inte annat än att hålla med och jag kan inte annat än att tänka att va fan fia. Ryck upp dig, jag orkar inte med dig tänk positivt nu, så lite tid kvar.

Men i ett rum med krämfärjade väggar, ljusblå gardiner, ett parkeringshus utanför och stressade barnmorskor som ibland, gärna utrycker sin frustration av hård arbetsbelastning, ursäkta att det tog sån tid, det kokar där ute, ingen blickkontakt, inga frågor. De drar ur sladden till ctg-maskinen och går ut genom dörren utan ett ord. Utan att se mig. Så har det varit de sista två dagarna och det påverkar mig. De är min vardag här. Det är dem jag ser. Det är genom dem jag är. Och jag är så trött på det.

Så jag måste försöka leta längst inne, i mitt innersta. Kanske det gömt sig lite extra sparenergi för det här tillfället. Kanske för energin med sig en dos med positiva tankar. Som bonus.

Efter tre månader är jag så trött och de nio dagarna som är kvar, mina nio veckor men de kommer att gå de med. Efter det börjar nästa resa men då med tillträde till min kropp och mina sinnen och jag längtar tills att jag kanske får lite färg på kinderna igen. Nu måste jag leta efter en liten energiklick som hjälper mig sätta min situation i perspektiv. Nio dagar är ingenting men belöningen är, allting.

Gillar så himla lite från och med nu. Dag 10 dagar kvar.

Löfte till mig. Ska ska inte äta kokta morötter på tio år efter det här.

Dagens bästa. Dag, 10 dagar..

Dagens höjdpunkt i går, efter Davids besök som är min bästa medicin och lika viktigt som mina linfrön på muslin, var när Karianne som var på nattevakt, ringde och berättade att hon lagat paj, en paj fylld med soltorkade tomater, kyckling och fetaost. En paj hon ville bjuda på. En paj fylld av smak. Inte som kokt potatis och kokta morötter. Kokta morötter som jag för övrigt aldrig kommer att ta i min mun efter det här. Att läggas in på sjukan är i vissa fall rent avskräckande vad gäller viss mat och jag drömmer istället om italienska dofter och smaker och David påminde om parmesanen och vinet från Toscana som ligger och väntar hemma på rätt tillfälle. Iallafall. Bara för mig att knalla ett par steg och ta hissen en våning ner så bjöds jag på både paj, sallad och god stämning bland kollegor. Åh det var gott och välbehövligt.

Karianne hon passar på hon.

Längtan. Dag, 11 dagar kvar.

Tung dag i dag. Timmarna släpar sig sakta fram och oron tar i bland över. Än kan vi inte vara helt trygga och de onda tankarna kommer fort fram i den här miljön där jag stirrar ut på himlen utanför fönstret. Jag längtar så en bit fram i tiden. Längtar så, himla, mycket.

Fläkten. Dag samma som förr.

Dagens stjärna i himlen går i dag till den barnmorska som just kom in med en liten bordsfläkt och en balja med isvatten till mig. Åh det var lätt det bästa den här alldeles förskräckligt varma sommaren som aldrig verkar bli sval höst. Om jag blundar nu kan jag låtsas att jag är på ett hotellrum i ett soligt land med kraftig aircondition. Gött.