Försökte ligga lite snett över på rygg för att avlasta sidan, blir ganska jobbigt efter fyra dygn att bara ligga på höger respektive vänster sida och det började dra i magen efter några minuter. Fan säger jag jag blir så jävla trött. Det är inte klokt det här och jag blir så jävla förbannad. Hur är det möjligt? Hur kan det vara så här orättvist?
Dagarna då inget känns bra och jag riktigt känner hur ögonen tränger allt djupare in i sina hålor. Ute skiner solen från en klarblå himmel och jag blir så ledsen när jag tänker på att alla sitter där ute med sitt kaffe, barfota i solen, kanske med doft av hav i närheten. Hur de sitter där på café, hur de klipper gräset, pratar med andra människor som inte är barnmorskestudenter, hur de klär sig i färgglada kläder och ler. De ler folket på utsidan och här finns inga leenden kvar. Idag.
I försök till uppmuntran ser jag på bilder av söta djur men jag blir arg av det med tillslut. Känns så förbannat jävla orättvist att jag ska ligga här mellan fyra fula slitna aprikosfärgade väggar från nittiotalet och försöka muntra upp mig själv. Hela tiden. Försök att vara positiv. Tänk framåt. Varje dag är värdefull. Men kan jag få ett kvitto på det då? Jag behöver ett kvitto på att det kommer att gå bra för jag orkar snart inte längre. Jag orkar inte ligga här och leta i min snart alldeles förmultnade hjärna efter positiva tankar.
Det är dagen från helvetet och allt jag kan tänka på är att här ligger jag, en del av statistiken, en promille, när alla andra är där ute. Tillsammans. Med sina bländvita leenden till sin gyllenbruna hy.
Jag är blå, varje sekund är en timme och jag har snart inga tårar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar