Lördag. Strålande fint höstväder utanför fönstren. Solen från en höstklar himmel och luften ser krispig ut och här ligger jag. Tungt i dag. Varje timme känns som en dag och varje dag känns som en vecka. Men sysselsätt dig få jag höra. Lyssna på radio eller läs. Se på tv. Om energin inte finns kvar då? Om det ständiga letandet efter optimism och sysselsättning tunnats ut efter tre månader, vad gör jag då? När jag inte har någon depå där inne längre med reservenergi att hämta. Lagret fylls allt för sälla på.
I dag är en tung dag. Här sitter jag på sängkanten med fingrar tjocka som korvar, avskavt nagellack som en tonåring, fötter som elefanter och hår som en pundare, ovårdat och fult. Min muskler är borta, förtvinade, försvunna och har istället ersatts av något löst. När jag vänder på mig känner jag hur jag läcker och det äcklar mig. Jag vill inte. Jag är rädd och jag känner mig jobbig. För vem orkar lyssna. På det ständiga ältet om hur jobbigt det är. Vill man inte hellre höra hur bra det går. Vill man inte hellre höra om de positiva tankarna och vill man inte hellre att jag ska vara som jag brukar. Jag vill det iallafall. För nu är jag trött. På mig, på min situation och på mina tunga tankar. Nio dagar kvar säger David, av tusen dagar. Tänk på det. Så lite kvar. Du borde vara glad istället. Glad och stolt och jag kan inte annat än att hålla med och jag kan inte annat än att tänka att va fan fia. Ryck upp dig, jag orkar inte med dig tänk positivt nu, så lite tid kvar.
Men i ett rum med krämfärjade väggar, ljusblå gardiner, ett parkeringshus utanför och stressade barnmorskor som ibland, gärna utrycker sin frustration av hård arbetsbelastning, ursäkta att det tog sån tid, det kokar där ute, ingen blickkontakt, inga frågor. De drar ur sladden till ctg-maskinen och går ut genom dörren utan ett ord. Utan att se mig. Så har det varit de sista två dagarna och det påverkar mig. De är min vardag här. Det är dem jag ser. Det är genom dem jag är. Och jag är så trött på det.
Så jag måste försöka leta längst inne, i mitt innersta. Kanske det gömt sig lite extra sparenergi för det här tillfället. Kanske för energin med sig en dos med positiva tankar. Som bonus.
Efter tre månader är jag så trött och de nio dagarna som är kvar, mina nio veckor men de kommer att gå de med. Efter det börjar nästa resa men då med tillträde till min kropp och mina sinnen och jag längtar tills att jag kanske får lite färg på kinderna igen. Nu måste jag leta efter en liten energiklick som hjälper mig sätta min situation i perspektiv. Nio dagar är ingenting men belöningen är, allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar