Min värld är oerhört liten just nu. I elva veckor har jag legat och stirrat in i en vägg, en dator, ett tak eller på David och det gör något med mig. Fullständigt befriad på yttre stimulans försvinner mina samtalsämnen. Jag kan så klart läsa tidningen, en bok eller se på film och bli lite klokare av det men jag kan inte återberätta en historia från en kollega, beskriva det jag såg på stan, vad Pugg gjorde när vi var ute och gick eller om de där fina jeansen jag provade i butiken. Inte heller kan jag berätta om en maträtt jag försökt att laga, kaffet jag kokat, fikat jag bjudit på, kläderna jag vikt eller om gräset jag klippt.
Min värld har krymt och stundtals stör jag mig på mig själv. För jag har inget att berätta. Inget att berätta förutom det som händer mig exakt här och nu. Min kropp under förändring, saker vi har eller inte har, mina rädslor och känslor och glädjen över att äntligen få slappna av och jag önskar ibland att ringarna ska vara större än så, att min värld ska vara större än mig och mitt innanför de här fyra väggarna. Men ha tålamod med dig själv, fia. Snart får du gå bland dina älskade färgers löv, spänna alla dina sinnen och titta upp på himlen. Inte bara genom ett fönster och tiden springer ikapp nu på slutet. Om mindre än två veckor smäller det. Då är det bestämt att hon ska ut om hon inte plötsligt förlorar förståndet där inne i magen och endast kan tygla sin vilda nyfikenhet genom att komma tidigare. Men det tror jag inte. Jag tror hon är som jag, som mig och jag må ha dåligt tålamod emellanåt och jag må stå och stampa i golvet och sucka högt när saker inte händer på direkten men en sak har jag fått reda på om mig själv och det är att jag är seg. Väldigt seg. Jävligt seg och jag håller ut. Kämpar på tills det inte går att kämpa längre och jag försöker göra det bästa av det som är.
Så. Jag vill passa på att ge mig själv en stor eloge och en fet klapp på axeln för det är jag värd. Jag är stolt över mig själv. Riktigt stolt. Vid 34 års ålder har jag och David gått igenom saker ett par borde slippa. En sjuhelsickes lång resa som för många andra är en självklarhet. Genom gråt genom skratt och genom frustration. Frustration som tagits ut över dig, över mig, över oss och över livet. Livet som inte äger rättvisa och vi landade till slut i graviditeternas Rolls Royce, den fetaste av de alla men fan, det gick det med och genom rädsla och tårar har vi fasen klarat den biten med och ut kommer vi med ett stort sabla Zlatanleende på våra läppar och skuldror hängandes i midjehöjd så en eloge till mig,
och till dig David.
Vi klarade det.
Och hon. Är hon som jag, som jag tror, dröjer två veckor till sen är det välkommen till världen du helt galet efterlängtade unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar