I mitt huvud, två dagar kvar. Dag, 4 dagar kvar.

I dag, torsdag har jag Lars Winnerbäckmarathon här på rum 4048. Bara två dagar kvar nu. Så som jag ser det. I dag och i morgon. Helgen, ja helgen den tänker jag tillbringa hemma med David, dammtrasan och en kopp kaffe på dagarna och nätterna, ja de räknas inte. Helgen räknas inte. Jag har fått lov att resa hem mellan ctg morgon och kväll om allt ser fint ut och det kommer det att göra för jag ska inte dra på mig någon infektion nu, nej inte när vi är så här nära och bloggen, ja de 132 dagarna på soffan minus sex veckor det blir nu på måndag det. Mitt mål har hela tiden varit september ut och 132 dagar minus sex veckor och jag, vi, som det ser ut nu, klarade det.

Vattnet gick alltså, plötsligt en dag eller en natt för ett par veckor sen utan att jag egentligen förstod vad det var som hände men efter undersökning här så konstaterades alltså det och nu har jag bara väntat, i två veckor, på att allt ska vara fint och det har det så planen är att på måndag, då startas förlossningen. Inte klokt och jag förstår inte helt att det är mig jag skriver om. Kanske lika bra det. Fokuserar istället på här och nu så får jag, när dagen och tiden kommer ge mig hän till kroppens signaler och barnmorskornas erfarenhet och riktmärken, vägledningar. Jag vet ändå inte hur det blir. Hur det kommer att vara. Men Johanna sa, andas med magen och Lisa sa, smärtan, den är inte farlig, det är ingen smärta att vara rädd för. Det är den mest naturliga smärta så fly inte. Det är inte farligt. Det är ord jag bär med mig.

Utanför fönstret bygger de ett nytt parkeringshus till alla som jobbar här på kullen och alla som ska besöka sin familjemedlem eller vän. De, männen neonfärger med plasthjälpmar på huvudet, har blivit som min egna lilla teaterpjäs precis i mitt tempo. För det går inte fort men sakta och säkert placeras en betongklump ut med hjälp av mastodontkranen som lyfter upp fyra våningar över backen och det passar mitt tempo här inne och ett stort jädra megasputerplus i den förgyllda guldkanten är att jag kan gå, jag kan gå ganska mycket utan att det spänner och drar i magen och att den blir hård, solid som ett bowlingklot så jag har varit ute och gått, hälsat på kollegor på studiedagen, lunchat tillsammans och spatserat runt med David på eftermiddagarna. Och det är härligt. Att vara kvinna över sin kropp igen, att om inte helt så iallafall delvis känna igen den. Ha kontakt med den. Kunna manövrera den utan meter och sekundbegränsningar. Det var på tiden. För att uttrycka det milt. Väldigt milt.

Så nu mina vänner och kanske mest mig själv, börjar vi närma oss slutet på den här ohyggligt jobbiga, fasansfulla, förtärande men ändå erfarenhetsfyllda och berikande perioden av mitt liv för att snart äntra nästa och den, ja den vågar jag inte spekulera i hur det kommer att bli och är det något jag lärt mig av allt det här så är det att ta dagen som den kommer och om man önskar och kan, njuta av nuet och av det vi har.

Puss Ida för dina fina ord. Jag älskar dig så mycket och saknar dig!