Än iallafall. Punkt. Och. Jag saknar min tapet. Jag saknar mitt hem. Jag saknar oss. Mig. David. Pugg. Jag saknar att prata med någon och att höra en välkänd röst i mitt öra. Jag saknar att kunna välja mat. Jag saknar känslan av gräs under mina fötter och jag saknar att gå ut och in genom den vita dörren med fyra små fönster. Jag saknar mitt liv, min vardag, allt mitt, mitt. De små tingen. De små tingen jag inte tänker på annars. De enkla små tingen. Att plocka upp ur diskmaskinen, damma av sovrumsbyrån, känna doften av grillat, höra fisens små tassar på parkett golvet och att sitta bredvid David när han kör bil. Jag saknar mitt liv, min vardag, mitt, mitt och jag ser allt med nya ögon. Det är en erfarenhet och jag ska aldrig ta vårt, vårt, för givet.
Det är måndag, grått, fläktande utanför fönstret och jag är själv för första gången sen jag blev inlagd på sjukhus för två veckor sen. Själv hela dagen och jag försöker med hela min själ att tänka att det är positivt, att jag ska vara glad, vara glad och tacksam över att ungen är kvar med sina underbara, tårframkallande 142 små hjärtslag i minuten. Jag försöker med hela min själ att tänka att det här är bra. Det här är en erfarenhet, en glädje och en rikedom att se tillbaka på. Senare. I retroperspektiv. En situation som skapar ödmjukhet, livsglädje och ett mjukt hjärta. Över det jag har. Över det vi har och jag försöker med hela min själ att tänka att jag är inte ensam. Det är många med mig och jag har många tankar på mig. Men det är svårt. För jag känner mig ensam och jag vill inte vara här. Jag vill vara hemma och jag vill vara gravid så som alla andra får vara gravida. Med stolthet och med glädje. Med förtjusning och med förväntning. Jag vill få visa min mage och de där rosiga gravidkinderna. De glittrande ögonen. Här vågar jag inte visa den. Vågar inte vara stolt över den. Känna glädjen. Förväntan och stoltheten. Inte riktigt än och ögonen, ja ögonen de glittrar inte som jag är van vid att de glittrar. Jag vill vara gravid utan sjukhus, dropp främmande människor i tofflor, spritade händer, stressande leenden och vita och gröna kläder.
Jag ville så gärna få vara gravid som alla andra.
Och jag saknar min tapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar