Rikshospitalet. Dag 18

Ja titeln på bloggen borde jag förändra för det kommer som det ser ut nu inte att bli några 132 dagar i soffan. Det hade jag nog inte helt tänkt från början heller då man får mobiliseras från vecka 34 vilket skulle bli sex veckor mindre, alltså 90 dagar i soffan. Men som det ser ut så blir det heller inga 90 dagar i soffan, 18 dagar är förresten gjorda, men det blir nog inga 72 dagar i soffan kvar för mig heller. Nej. De dagar som är kvar kommer för det första att tillbringas i sjukhussängen och för det andra, ja, för det andra så är vi bara evinnerligt glada, tacksamma och kanske en aningens mer hoppfulla för varje dag som går.

I dag är det måndag, i morgon tisdag, då går vi in i vecka 24 alltså 24+ 0. Därifrån räknar jag först 7 dagar. Vi ska klara sju dagar till. Vi ska klara fram till 25+0. En vecka. Ja. Det måste vi klara.

Sen tar vi det från det.

Livet har vänts upp och ner. Fullständigt. Helt upp och ner och min lillfis får jag nog inte se på en bra stund. Bara tanken på det får mig att vilja brista ut i gråt. Men jag vet att han har det bra och att han blir väl omhändertagen. Jag saknar honom så bara. Min älskade, goa, söta, alltid glada hund Pugg. Kanske jag om ett tag kan få mobiliseras upp och han kan komma hit så att jag får träffa honom utanför sjukhuset. Vi får se. Jag får iallafall tro att det skulle kunna gå att ordna någon gång. Han är min solstråle. Han är vår solstråle och vi pratar mycket om honom. Om vad han tillför oss. Mig och David. Så ser vi på kort på honom och ler. Jag vet. Låter säkert sjukt men ja, han är våran lilla optimist. Som hjälp oss att ta oss igenom hela den här resan, bara genom att vara v ä r l d e n s  f i n a s t e  h u n d.

Men det var inte Pugg jag skulle skriva om egentligen. Jag skulle berätta vad som hänt. Kort. Natt till fredag fick jag sammandragningar, blev orolig, ringde på, blev undersökt, de tog kontakt med Riksen, Riksen säger kom hit, Ambulans beställs och jag får värkhämmande intravenöst, först i bolus och sen i dropp, lungmognadsspruta och någon annan som jag inte helt minns vad det var. Klockan var trots allt fem på morgonen. Ambulansen kommer och jag får min premiärtur in till Oslo. Tog väl en timme och tio min. Här på Riksen hamnar jag i ett stökigt vaktskifte där ingen vet vem som ska ta ansvar för mig men blir tillslut körd in på ett rum där jag g r å t e r. Och gråter. Och gråter. Ringer till David som är lika ledsen han och som kommer till mig några timmar senare på eftermiddagen och så har sen helgen varit. Jag och David med mitt gråt. Aldrig har jag känt mig så omtumlad, chockad, rädd och förtvivlad. Vad är det som händer? Nämns jag i samma mening som förlossning. Men vadå? Ska vi ha barn? Ska jag föda ett barn? Nej. Det har inte jag förstått. Vad hände med tiden till att förstå. Förstå vad som händer med min kropp och vad hände med tiden till att förbereda. Köpa in och packa upp. Barnvagn, säng och alla fina små kläder jag hade velat sett i butik. Och hur i helvete föder man ett barn? Hur gör man?

Efter tre dagar instängd på ett rum här på Rikshospitalet, Oslo har jag fått fundera lite över allt det här och jag har väl kanske förstått att kroppen vet, kroppen vet hur man föder och min kropp kommer att tala om för mig hur det ska gå till men jag vet fortfarande inte om jag har förstått vad det innebär men tänker att det enda jag kan göra nu, det enda jag kan göra för att bidra till min situation är att försöka att förstå, försöka tänka på vad det är som händer och att det kanske faktiskt kommer att bli någonting fint av det till slut. Jag kan jobba på att försöka förstå. Och att tänka. Vad är väl några veckor i en sjukhussäng i perspektiv av ett helt liv? Ingenting. Faktiskt ingenting. Jo. Kanske en erfarenhet. Jag är iallafall på det bästa stället i Norge för bebisen nu. Inget ställe är bättre än där jag är. Så om jag gör allt jag kan och Rikshospitalet gör allt hen kan, ja då kan det också bli bra. Det kan bli riktigt, riktigt bra.

Hjälp mig att hålla alla tummar och tår. Hjälp mig att hålla huvudet högt. Jag behöver det nu.