Sällan har jag känt mig som en sån belastning, en sån börda. Totalt hjälplös. Totalt beroende och så i vägen.
Jag låter en tår rinna och tar ett djupt andetag, räknar till tre och tänker på varför jag gör det här. Varför jag klarar det. Varför det känns värt det. Varför jag skulle göra det i ett år. I flera år.
Jag kallar henne Signe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar