Det är inte alltid så lätt att vända på myntet. Som just nu. Just nu, för några minuter sedan när jag talade om för David att jag vill lägga mig ute i solen lite fick jag till svar. "Dålig ide. Du kommer inte att orka mer än 10 minuter. Det är megavarmt, iallafall med svarta kläder." Jag har en svart klänning på mig och tänker då. Jag byter klänning. Jag tar på mig den där fina jag köpte innan NY men som jag aldrig fick användning för där och som jag faktiskt aldrig använt. Den är ljus och luftig. Ja den tar jag. Men så måste jag sprätta upp den där dumma midjesömmen på klänningen eftersom jag fått en bula på magen och med midjesöm är inte det så snyggt. Inte speciellt. Ser ganska dumt och bara för att jag blivit en soffpotatis vill jag ju inte fallera helt. Så. Projekt. Det blir upp för trappen så får jag sprätta i horisontalläge, ta på klänning och ner och ropa, "Daaaaaavid hjälper du mig att bära ut allt, kuddar och filt, bok och så?", vilket han naturligtvis gör men med några tysta suckar som jag ju också naturligtvis hör. Ner för trappen och väl ute måste jag ju ligga där mer än tio minuter för annars blir det, "Daaaaaaaavid, hjälper du mig lite, att bära in och så?" Så får jag gå in igen då, med svansen mellan bena. Då får man ha i åtanke att det att komma ut kanske tog en halvtimme och nöjet varade tio minuter.
Kanske jag bara skulle ligga kvar här inne? Det är så tryggt och gott här. Lugnt och skönt.
Mina nöjen.
Mina funderingar.
Jag kommer nog inte att lösa några krigsproblem på den här soffan den närmsta tiden. Ser inte ut så.
Trösten är ju att man måste inte ha många såna projekt för att få en dag att gå. Det räcker med ett par tre stycken så är klockan åtta på kvällen och då är det matochfilmtajm.
Allt detta skrivs förstås med glimten i ögat. Iallafall än. Dag tre.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar