Usch i dag är en tung dag. Seg. Jag är trött. Mör. Har ont i huvudet och ja, den här situationen känns lång och osäker. Den väcker känslor av rädsla, utlämnande och total brist på kontroll. Jag hamnar i situationer där jag ifrågasätter mig själv och mitt handlande. Konstant. Andra dagar kan jag trycka undan dem och känna med hela mig att är ingen fara. I dag är inte andra dagar. I dag är dagen då tankarna tar över. Tankarna tar över mig. Tar det för lång tid att göra frukost om morgonen, borde jag hoppa shaken göra den senare? Dela upp aktiviteterna i etapper? Kan jag sitta för länge på toaletten och hur är det att sträcka sig efter saker, vattenkaraffen, datorn eller för att rätta till kuddarna under benen? Är det inte så att jag använder bukmusklerna för mycket då och är det verkligen bra?
Jag reste mig upp ur soffan för att lyfta upp lillfisen mot mig, för att ha honom intill, nära mig när han är dålig och inte vill äta. För att ha honom nära när han går i slowmotion utan att öppna ögonen och lägger sig bara ner, en bit bort från mig och sover. För att ha honom nära för att känna hur det är med honom. Föra att kunna klappa på honom och för att veta att det är inget farligt. Det blir bra. Hos veterinären har de lösningen och vi har våran pigga hund tillbaka i morgon igen.
Så jag reste mig upp och lyfte upp honom mot mig. Tio kg lyfte jag, med krokig rygg. Belastar jag för mycket då? Riskerar jag någonting då? Borde jag vara mer försiktig, är jag inte försiktig nog? Gör jag fel? Kan jag göra fel? Om det inte går bra, beror det på mig? Om det inte går bra hur ska jag kunna tackla, gå vidare, utan, tänk om. Tänk om. Tänk om. Tänk om. Tänk om jag bara varit lite mer försiktig. Tänk om jag bara tagit det lite mer med ro. Tänk om jag bara druckit mer vatten, legat mer på rygg, duschat mindre. Duschat mer sällan. Tänk om.
Men jag måste lyfta min älskade underbara hund mot mig när han inte mår bra. Jag måste få ha honom nära mig. Lyssna på de regelbundna små andetagen och se hur hjärtat slår snabba slag innanför bröstbenet. Måste känna att han är lugn och har det gott när han sover. Måste få känna att, han vilar nu. Han har det bra. Jag måste få ha honom nära. Nej det kan inte vara farligt att lyfta honom till mig. Det kan det inte.
Ibland dyker de tunga tankarna upp. Ifrågasättandet och behovet av bekräftelsen om att jag gör det rätta. Att jag gör allt jag kan. Att mer kan jag inte göra och att, det, ska, gå, bra. Det. Ska. Gå. Bra. Det. Ska. Gå. Bra. Det. Måste. Gå. Bra. Och. Fisen. Ska. Bli. Bra. Han. Måste. Bli. Bra.
//Orolig med allt för mycket tid
For mye tid er ikke bra for noen... tankene spinner i vei ved enhver anledning. Og bekymringene... de tar aldri slutt. Men vips. Så er all den ekstra tiden et kapittel fra fortiden, og man kan se tilbake og smile litt av alle tankene, bekymringene, selvanklagene og konsekvensanalysene.
SvaraRadera...det værste er, at jeg har hørt det aldri tar slutt. En bekymring erstattes av en annen. Men i bunn og grunn betyr jo bare det at vi er så heldige å ha noe kjært, vel? Ville på en måte vært litt trist å ikke ha noe å være bekymret over også. Tror jeg.
SÅ glad i deg!
Du har så rätt gumman. Ska tänka på det nästa gång jag får en dipp, att hellre att få vara bekymrad över något än att inte ha något att vara bekymrad över alls. Puss!
SvaraRadera