Så var jag tillbaka igen. Dag 1

Jaha, så var jag igång igen. Den här gången för att tiden räcker till. Tiden räcker verkligen till. Mer än till och tankarna, funderingarna, frågorna och mina huvudanteckningar kan få lova att komma ner på print. För min egen skull. Som tidsfördriv och för att jag ska kunna komma ihåg alla snilleblixtar och inte så mycket snilleblixtar jag lyckas komma fram till i mina horisontella lägen de närmsta 132 dagarna.

Kontroll i torsdags. 21 fullt gångna veckor och så skulle den där förbaskade tappen mätas och inte hade den gjort sitt jobb, eller så hade den det och kanske mer där till med tanke på vad den fått utstå genom m i t t jobb med all stress, lyftande och kånkade på sjuka människor. Men. Tre millimeter kortare är ändå tre millimeter kortare och för inte ta några risker utan för att ta det allra säkraste, med säkerhetsbälte, cykelhjälm, knä- arm och benskydd, livrem och hängslen, före det osäkra blev det 100 procent sjukskrivning och ordinerat horisontalläge den närmsta tiden. Förmodligen resten av tiden. För att lätta på trycket lite där nere och göra det lite lättare för den där stackars tappen att hålla emot bebisen där inne. För ja, det är sant. Nu skrev jag verkligen en sanning. Det är inte påhitt som jag ju nästan själv tror ibland. Jag ljuger inte och nej, jag drömmer inte. Nyp i armen, nyp nyp med vidöppna ögon. Det är lika verkligt, lika sant som den mest ljusa, mest glimmande och skimrande sanning. Det bor en bebis i min mage. En bebis i min mage. En riktig bebis i min mage. En flicka. Jag kallar henne Signe och henne gör jag allt för. Henne kan jag ta ner himlen för. Så. Nu ligger jag här på soffan och ser ut på David när han målar balkongen ovanför vår terrass. Med horisontallägeordinationen förändrades hela vår vardag. Det är David som styr här nu. Det är han som fixar, arbetar, lagar mat, städar, plockar, går tur med Pugg och pysslar om mig. Han som köper interiörtidningar, pussar mig på armen när jag gråter och lägger kuddar under mina knän och jag är så oerhört, evinnerligt glad för att det är han. Han som blev min man. Han som jag delar allt det här med. Han som jag delar livet med. Inte för alla pengar i världen skulle jag byta.

Ja så det var lite av bakgrunden till varför jag startar här på nytt och helt nytt ville jag ha det för jag och den gamla bloggen tröttnat så på varann. Den känns ledsen och dyster. Den ville inget hellre än att passa in, känna glädjen och vanligheten som så många andra bloggar runtomkring men den räckte aldrig riktigt hela vägen fram. Den passade aldrig riktigt in. Åtminstone var det känslan och för det lämnar jag den bakom mig nu. För att börja på nytt.

Vi får väl se om det blir 132 dagars tankar som hinns komma ner i skrift här. Vi får se. Jag hoppas iallafall att det blir många dagar.

Dagens konstigaste. Jag satt, läs låg, ute i solen på förmiddagen. Först i skuggan men sen mer och mer i solen som när den kommer runt husknuten växer sig allt längre och längre upp över gräsmattan och tillslut upp på terrassen och mot husväggen där jag gömt mig bakom solglasögon och keps. Solen kommer från vänster. Och så det konstiga. Det är på h ö g e r sida av ansiktet jag fått färg. Blivit röd. Hur hänger det i hop? Ja det övergår mitt förstånd iallafall. Ja jag begripe´nte som min bonnkloka mormor skulle sagt.

So long för i kväll. Nu är klockan nio, jag smuttar på koslyrad saft i våra finaste rödvinsglas och snart ska här grillas korv med bröd.